Lyssnar på min dotter prata om skolan. Klasskompisar, prov, lärare. Stress. Prestation. Draman. Tänker att det inte verkar vara så mycket som förändrats sen jag själv gick ut.
Tänker på olika klassrum jag suttit i. På olika lärare. Olika korridorer. Olika skolor. Med i princip samma regler. Och samma läroplan. Och ändå så kunde de kännas som helt olika världar – beroende på vilken dörr man öppnade.
Och jag menar inte låg- och mellanstadiets tjatter. Doften av suddgummi och nyvässade blyertspennor. Inte högstadiets hormonstinna bröl. Klottret på väggarna. De torkade prillorna i taket. Inte gymnasieårens trevande efter vuxenvärlden. Utan mer… olika världar… oavsett var du befann dig. Eller när.
Beroende på vilka som satt i klassrummet, eller befann sig i korridoren på väg dit. Beroende på läraren.
Det fanns klassrum där man liksom sjönk ner i stolen så fort man klev in. Lugnt. Sen fanns det klassrum man lärde sig sjunka djupare ner i stolen. Sitta längre bak. Där man skulle hålla låg profil. Man visste ungefär var man hade läraren. Vad som förväntades. Vad som hände om man gjorde fel.
Men det här inlägget handlar inte om lärarna. Trots att jag minns flera av mina. Varmt. Lärare som kunde få hela klassen att lyssna utan att höja rösten. Som han som envisades med att ta av sig skorna på lektionen, hoppa upp på katedern och sätta fötterna på bänken framför.
På hans lektioner satte man sig också längre bak. Men han var bra. Nära. Personlig. Skarp. Och skapade någon sorts märklig kombination av trygghet och riktning. Där man faktiskt ville förstå. Ville delta. Ville räcka upp handen. Det var ganska lugnt och tyst på hans lektioner.
Men sen fanns det ju andra lektioner där hela klassen kändes som ett enda långt grupparbete i överlevnadsstrategi. Som ett Robinson-avsnitt. Linjaler slogs av. Det pekades med hela handen. Röster höjdes och elever åkte ut i korridoren.
Tänker att det måste ju vara galet svårt att hantera 30 personer. Samtidigt. Se alla, motivera dem, försöka lära dem något… men om du fortfarande läser… det här inlägget handlar inte om lärarna.
Det handlar mer om hur man lärde sig navigera – både i klassrummet, mellan lärare och genom korridorer. Trots väl beskrivna skolregler. Och det lustiga med regler. Skrivna, eller oskrivna. Sagda, eller tysta. Och skillnaden mellan teori och praktik. Hur lärande skulle vara viktigt, men att vi sällan förstod varför vi skulle kunna det. Bara lära in.
Det finns inga dumma frågor.
Men nog visste man när det var bättre att vara tyst. Vilka frågor som fick just den läraren att sucka, och som följd – fick klassen att vrida på sig.
Alla skulle få komma till tals och behandlas lika. Men, ifrågasätt inte för mycket. Gör som du är tillsagd och sitt rakt. Och vissa elever fick fler chanser än andra. Och alla visste om det. Till och med de som fick chanserna.
Vi ser individen.
Men vissa elever blev snabbt “den stökiga”, “den duktiga”, “den känsliga”. Och reglerna tolkades olika beroende på vem som brutit mot dem.
Men gruppen markerar ganska snabbt vad som är socialt riskabelt. Om man nu ska uttrycka det lite diplomatiskt. Alla visste ju vilka man inte skulle sätta sig bredvid i matsalen, eller hänga med på rasten. Vem som var bra att vara med i grupparbetet – och vem man skulle undvika. Skitsnacket i korridorerna, på skolgården. Skvallret.
Var dig själv.
Känns det igen?
Teori och praktik.
Det som blir både lustigt – och olustigt – var ju att ingen behövde säga något av allt det där högt. Man bara… lärde sig. Det är ju det vi gör. I praktiken. Snappar upp. Lär oss. Anpassar oss. Navigerar. För att passa in. Trots att det kostar oss en fasligt massa energi.
Trots att vi borde stanna upp och ifrågasätta hur, vad och varför vi gör det. Vi bara gör det.
Och vi slutar inte med det bara för att vi blir vuxna.
Vi byter bara klassrum.
Men människor sitter fortfarande och försöker läsa av samma saker. Och allt det där emellan, som vi inte riktigt pratar om.
