Det är en annan sorts användning som jag är mer tveksam till.
Den där prompten som lovar att du aldrig behöver svara på mail själv igen. Knapptryckningen som bara gör, men varken skapar förståelse, utmanar dig, eller faktiskt lär dig något nytt. Förutom att prompta. Om ens det. För prompten är ju delbar. Och till salu. Copy/paste. Klart. Aktivitet. Men utan förståelse. Bara för sakens skull. Och för att det går. För att det ligger i tiden.
Vi har gett våra barn digitala verktyg i skolan som förenklar. För sakens skull. För att det går. Och sen undrar vi varför de inte lär sig på samma sätt längre.
Kanske håller vi på att göra precis samma sak mot oss själva nu – fast utan att någon ens ställer frågan.
Och jag tror vi pratar alldeles för lite om den distinktionen – när vi nu är mitt i den här rörelsen som alla kallar något. Transformation. Effektivisering. Framtid.
Allt är superspännande. Nytt. Möjligheterna oändliga. Och vi kastar oss över dem. Jo. Jag lutar mig framåt jag med. Men jag kan inte heller låta bli att tänka på – inte bara vad AI kan göra – utan vad vi väljer att låta den göra. Och vad vi slutar göra själva utan att märka det. Problemlösningen vi tyckte var kul. Vägen dit. Känslan av att faktiskt ha gjort nåt. Learning by doing.
Ny teknik är alltid spännande. Men om vi helt fokuserar på att automatisera bort det som är jobbigt – riskerar vi inte också att automatisera bort något vi inte visste att vi värderade?
Om AI gör det möjligt för dig att göra mindre av en sak – vad är det då du vill göra mer av?
Och jag menar inte bara att "då hinner jag med fler riktiga arbetsuppgifter", utan...
vad är det du skulle vilja göra mer av på jobbet – som faktiskt skulle utveckla dig – inte bara som medarbetare, utan som människa?