Senast jag såg det var i en tråd om ledarskap. Där fanns mycket klokt om både kompetenser och förmågor. Storytelling var en, men att lägga det i en ledares kompetenskorg… känns lite som att säga att en kirurg inte bara borde kunna operera, utan också kunna bygga sina egna instrument. Har dom inte tillräckligt mycket att tänka på som det är?
Och det är samma sak i content-branschen. Storytelling är något du bör ha på ditt CV. Tillsammans med alla andra kompetenser som du givetvis behärskar fullt ut. Allihopa. Du har ett öga för det helt enkelt.
Men jag glömde ju – du är ju inte bara världens bästa kirurg, som har designat och tillverkat dina instrument – allt ifrån skalpell till stetoskop. Och konstant hittar på nya. Ligger steget före. För du följer ju trenderna. Vet vad som gäller. Och kommer att gälla.
Storytelling har blivit både ett buzzword. Och en kravställning. Och det har mer och mer blivit ett verktyg för påverkan. Ett marknadsföringsknep. En säljstrategi. Clickbait.
Och ja, jag hör mig själv. Jag är dörrslusken på det sunkiga haket runt hörnet. Som gör en för stor sak av att du tagit några shots för mycket. Och nu står vi och dividerar om huruvida du ska ut eller inte. Helt förståeligt är du upprörd. Och har all rätt i världen att tycka att jag har fel. Även om du serverade dig själv från en medhavd flaska.
Rätt eller fel?
Det finns en skillnad mellan en berättelse som leder dig dit berättaren vill att du ska hamna – och en som ger dig något att tänka på efteråt. Själv.
Den första är ett verktyg. Den andra är ett hantverk.
Den kräver att du som berättar faktiskt vet vad du vill säga – och sen vågar lämna tolkningen till den som lyssnar. Eller tittar. Eller läser.
Det är inte samma sak att påverka någon – och att ge någon förutsättningar att bilda sig en egen uppfattning. För kommunikation, på riktigt, handlar väl inte om att styra? Det handlar väl mer om att förstå. Och att göra sig förstådd. Och det är den distinktionen som försvinner när storytelling blir en kompetens på en lista.