Vi blandar ihop två saker som faktiskt inte är samma: kommunikation som påverkan – och kommunikation som förståelse. Den ena försöker flytta dig. Den andra försöker nå dig.
Och mitt i allt det där blir kommunikation allt oftare performance.
Det jag ser – i de ytliga snabba behoven från företag som söker content, i det som landar i mitt flöde varje dag – är väldigt mycket som är gjort för att uppfattas rätt. Landa snabbt. Se trovärdig ut. Berätta hur du ska bli lyckligare, rikare, mer produktiv – eller mer autentisk – på 30 sekunder.
Signalera det som ska signaleras. Och försvinna in i nästa.
Vilket är en sak.
Swipe. Swipe. Swipe. Snyggt. Swipe. Swipe. Swipe. Vill ha. Swipe. Swipe.
Men det är en annan sak än att faktiskt nå fram.
Du kan få en nickning utan att bli förstådd. Du kan få klick utan förtroende. Du kan bygga synlighet utan att någon egentligen vet vad du menar – eller varför det spelar roll.
Och det intressanta är att dom flesta av oss känner skillnaden. Inte alltid med ord. Men vi vet ju. Känner det. Det där var gjort för att påverka mig. Få mig att agera. På ett ytligt plan. Köp mig! Och det där var ett budskap. Med mening bakom. För att jag ska känna och förstå något.
Swipe. Swipe. Swipe. Scroll stop. Spara i mappen "Intressant/ta mig tid".
Jag jobbar med berättande. Har gjort det länge, på olika sätt. Och det jag vet är att den kommunikation som faktiskt fastnar nästan aldrig är den mest polerade. Det är den som vill säga något. På riktigt. Till någon annan.
Inte till algoritmen.
Och det har nog alltid gällt. Fast det blir svårare att blunda för nu, när så mycket av det som produceras är gjort för att låta rätt – utan att egentligen mena något alls. Men det är också därför den där lite tomma känslan dyker upp ibland – hos oss som tar emot det, och kanske hos dig som gör den.
Vad tror du? Kommunicerar du mest för att bli uppfattad – eller förstådd?