Men jag spelar fortfarande. På mobilen. Tills jag upptäcker alla dolda köp för ditt-eller-datt som krävs för att ta sig vidare i ett spel som annars sas vara gratis. Eller tills jag upptäcker att spelet jag laddade ner inte alls var som i reklamen.
Och kommunikationen på gejmingplattformarna, som man konstant bombarderas med, den… den är så otroligt fördummande. Det är galet vad korkade de tror att vi är – oavsett om vi är 10 eller 75.
"Det här spelet ökar ditt IQ!"
"Du som är 50+ – få din drömkropp på två veckor!"
"De andra spelen lurar dig – det här är det enda ärliga."
"Tjäna pengar – medan du sover!"
Guld och gröna skogar… Så mycket överdrift. Så mycket skräp. Så mycket underskattning av oss som tvingas se det.
Jag kan skratta åt det. Och jag gör det. Särskilt åt de extremt dåligt dubbade Temu-filmerna. Men det händer nåt annat också, när jag suckar och stilla tänker… 30 sekunder av mitt liv.
För när kommunikationen både underskattar och ljuger för mottagaren – då försvinner förtroendet. Och utan förtroende spelar det ingen roll hur många gånger du visar annonsen. Du kan repetera den fem gånger på raken. Tio. Femton. Jag kommer inte ladda ner.
Det märkliga är ju inte att spelen, eller annonserna finns. Det märkliga är hur självklart det verkar vara att vi ska acceptera att bli behandlade som idioter. Eller tro att vi kan köpa oss fria – genom att klicka på en knapp.
Ibland undrar jag om det där sipprat in i hur vi kommunicerar i stort.
Vilken tur att den här typen av kommunikation bara existerar i spelvärlden.