Det är lätt att dra slutsatsen att vi inte har nån uppmärksamhet längre. Och att det är så här det ska vara. Men vi binge-tittar ju? Vi försvinner in i serier. Flera avsnitt på raken. Det gamla linjära tittandet – med ett avsnitt i veckan – uråldrigt passé. Ge mig en hel säsong – nu! Vi kan ge timmar till något som berör, eller bara underhåller oss på rätt sätt. Och fredagsmyset? För fan, det är ju fredag hela veckan om vi vill!
Nog har vi uppmärksamhet alltså. Men vi har blivit skoningslösa med vad vi ger den till.
Själv försöker jag stänga av när jag märker att just det här… det klarar jag mig utan. Sen är det ju såklart skillnad på soffa och busshållplats. Med vad man hinner med, eller mäktar med – och vill – med tittandet.
Kanske är det just därför det produceras content som om publiken blivit både otåligare och dummare. Snabbare klipp. Högre tempo. Fler hooks. Mer "nu nu nu", tills hela flödet ser ut som ett kvällstidningskrig i dåliga löp. Och där sitter vi på bussen… i soffan… i väntan. Med blicken ner i telefonen.
Men om en berättelse är värd två och en halv timme på bio, eller i soffan, då är det inte längden som är problemet. Snarare var och hur vi når fram. Och med vad.
Det ironiska är ju att vi alla egentligen sitter på material som Netflix skulle tacka ja till. Historia. Konflikter. Visioner. Misslyckanden. Drama. Försoningar. Ambitioner. Passion. Människor som försöker få något att fungera tillsammans. Berättelser som faktiskt är värda en fredagskväll. På riktigt.
Berättelserna finns redan. Hela ditt företag är fullt av dem. Frågan är bara vilket intryck de lämnar – och om det är ett som stoppar scrollen i trettio sekunder, eller ett som fastnar lite längre.