Tänker på när reklam-tv kom. När reklam faktiskt var underhållning. När folk sa "ssshhhh!" på bio när SF:s "Nu blir det mer reklam" började.
Låter ju helt absurt nu, men för oss som växte upp med Clownen Manne och Staffan Westerberg… eller satt i tv-soffan när TV4 lanserades och reklam var något nyskapande. Spännande. Roligt.
Men nu är allt reklam. Och reklam är överallt. Vi vet alla vad det kallas – det där som fyller flödet.
Vet inte riktigt vad jag kan lita på längre. Och finner att jag – även om jag hittar något som verkar intressant – istället för att ryckas med i berättelsen, ifrågasätter den. Ifrågasätter validiteten bakom den. Hur den är gjord. Varför. Och med vad. Blir sällan berörd av flödet. Det är inte verkligt längre.
Tänker att det som berör inte nödvändigtvis alltid måste säga till dig vad du ska tänka. Utan snarare lämna plats för dina egna tankar. Dina egna bilder. Något att känna efter kring.
Scrollar vidare. Lyssnar på Kent.
Och lär mig… ingenting.
Utanför tunnelbanan ligger ett gosedjur.