Med risk för att låta som en fot-fetischist… jag går igång på det. Kan sitta i timmar med ett problem. Nåt som ser fel ut. Som inte fungerar. Som inte ser ut som jag vill. För jag nöjer mig aldrig med det färdigpaketerade. Jag vill lägga till, ta bort, forma, förändra – och göra det till mitt. Det är väl regissören i mig som tar över. Jag skapar ju något.
Men där någonstans – bland <sectioner> och <divar>, i hoppen mellan html, css och previewsida – har jag också börjat lära mig. Förstå. Kan känna på mig vad det är som inte stämmer. Innan jag vet exakt varför.
Jag får höra att jag är dum i huvudet som sitter och knappar kod istället för att köra paketlösningar med drag and drop. Och nu är ju AI här. Kan göra det åt oss. Snap of a finger.
Och en del av mig vill testa det. Lite som att provköra en ny bil… sa han som inte har nåt körkort. Men ni förstår. Det är ju kul när det går snabbt. Enkelt. Smidigt. Du slipper tänka. Bara trycka. Och tycka.
Men jag lär mig inget. Och vad är vitsen med det? Det blir en aktivitet utan förståelse.
Martina Berg sa något på scen förra veckan – på ett Learning Talk hos Brights – som fastnade: en organisation kan aldrig förändras snabbare än vad dess medarbetare lär sig.
Och hon har rätt. För lärande är ju inte bara att få tillgång till något nytt. Eller förstå det teoretiskt. Utan att börja se samband. Testa. Misslyckas. Justera. Känna efter. Göra om. Tills något plötsligt sitter i kroppen och inte bara i huvudet.
Fast vi människor fungerar ju inte alltid så – att vi väljer den svåra vägen när det finns en knapp att trycka på. Först behöver vi förstå varför det spelar roll. Innan vi orkar lära oss hur.